“Horn sträcker sig mot lyssnaren med sex tidigare album skymtande i bakgrunden och vi står där, på kanten av det förflutna och undrar var tiden försvann.”

När jag var liten var det bästa med att åka bil att sätta på cd-skivan “Långa nätter” (2008) och be mina föräldrar spola fram till “Sen en tid tillbaka”, om och om igen. Under gymnasiet återupptäckte jag Melissa Horns musik i samband med “Konstgjord andning” (2019) och det kan inte beskrivas på annat vis än att det kändes som att bli frälst. Jag kunde väckas mitt i natten och utan att tveka rabbla texterna från alla album, baklänges om så behövdes. Som mattelärarna ville att man skulle kunna göra med multiplikationstabellen. Den 6 september utgav Horn sitt sjunde album, “Den jag kunde blivit - den jag blev”, och i titeln vibrerar den outtalade frågan: vilka är vi egentligen, i relation till våra drömmar och förlorade möjligheter? Som barn skapar vi önskningar och fantasier som vi i vuxen ålder väljer att förhålla oss till. Ska vi se dem som vägvisare eller ska vi endast låta drömmarna vara flyktvägar när vardagen känns grå? På albumomslaget blickar en liten flicka in i kameran, ännu ovetandes om vem hon ska bli. Om några år kommer hon att få ett skivkontrakt, som ett första steg på väg bort från den hon skulle kunna bli och i takt med att spåren på albumet byter av varandra undrar hon vilken stig hon egentligen följde.

Ett otränat öra kanske menar att Horn inte tillför något nytt i sin repertoar. Det är ett välbekant sound, lågmält men starkt, textnära och mjukt. En dissekering av individens plats i relationen. Ett otränat öra kanske undrar var behovet av att göra musik fanns om det inte blir just det - ny musik? Men Horns musik kräver mer än att bara höras; den kräver att kännas. Och när vi lyssnar som vi borde – när vi lyssnar på texten – märker vi att varje textrad är en ny nyckel, varje ackord en ny dörr att öppna.

Sedan sjätte albumet “Konstgjord andning” utkom 2019, har Horn satt bilden av sig själv på spel när hjärnspökena fått tala. Det har gått en tid sedan debuten på musikscenen och spegelbilden är inte längre densamma. Vad som kan kännas som att vi helt plötsligt har gått från en hoppfull, längtansfull “En famn för mig” till ett hopplöst uppvaknande i “Vid min sida”. Horn sträcker sig mot lyssnaren med sex tidigare album skymtande i bakgrunden och vi står där, på kanten av det förflutna och undrar var tiden försvann.

Horn har tidigare berättat om relationer som slitits sönder av hennes livsnödvändiga behov att skriva. På liknande sätt som Taylor Swift har det ibland beskrivits som hänsynslöst och oförsynt. I titelspåret från albumet “Om du vill vara med mig” från 2013 blottlägger Horn den obalans som konst och kärlek kan orsaka. Men där det tidigare handlade om relationer till andra, är striden hon nu står inför mer skrämmande – den är med henne själv. “Den jag kunde blivit - den jag blev” berättar om ånger, en önskan att få göra allting annorlunda, en ångest i att inte kunna stoppa tiden och rädslan i att den fortsätter gå. Det är ett modigt album, där rädslan för vad som finns inombords tävlar mot sorgen över det som gått förlorat i världen utanför.

De nio spåren på albumet gör inte den vana Hornlyssnaren besviken. Däremot märks det att texterna har bytt tema, nya dilemman och känslor har tagit plats i artistens liv och nya lyssnare kan relatera medan andra inte kan göra det, och konstigt vore väl något annat? “Den jag kunde blivit - den jag blev” markerar en ny tid i både Horns musikaliska och privata liv, där sprickor synas i fasaden och konsekvenser från beslut tagna för decennier sedan måste bemötas. Och kanske är det just i dessa sprickor mellan vem vi kunde ha blivit och den vi blev som vi faktiskt hittar oss själva. Det återstår helt enkelt att se.

Filippa Gustafsson

Student i litteraturvetenskap

Previous
Previous

Träden utanför fönstret har sett oss dansa i köket

Next
Next

Skinny jeansens comeback