Träden utanför fönstret har sett oss dansa i köket

Vid bostadsområdet där min lägenhet ligger växer en planterad allé av rödek, men de finaste träden står precis utanför mitt köksfönster. På hösten är de så perfekt rödorangea att jag funderar över om någon satt ett filter över glaset, på vintern ser jag igenom träden och parken där bakom tycks komma närmre lägenheten. Om våren och sommaren står de klargröna och väntar på alla barfotafötter som ska springa under deras kronor.

I min dator finns ett färdigt CV, en examen som väntar på att hämtas ut och tjugofem flikar med eventuella jobb att söka. Medan träden visar sin lojalitet till tiden och årstiderna som passerar under den, förändras det mesta som finns runtomkring, vi också. Det är ofta mot vår vilja, Karin Boye hade rätt.

Jag minns när jag kände mig vuxen för första gången, när jag och min vän åkte själva till Prag i mitten av gymnasiet. Sedan dess har jag däremot ofta känt mig yngre än någonsin, och i vissa stunder har jag mest bara önskat mig vårdnadshavare igen. Förutom att gå på balett och spela minigolf i mörker med ansiktsfärg i lysande neon, lyssnade vi oavbrutet på listan vi gjort inför resan. Varje kväll dansade vi till One Directions Change Your Ticket.

När jag var elva år gick jag på One Direction: This is Us på bio. Jag tänkte att det nog var det bästa som filmatiserats efter musikvideon till What makes you beautiful.

Jag tänker att de viktigaste samtalsämnena med vänner övergår till något annat efter några år, men att varje textrad har präntat sig in i hjärnan och tränger bort sånt som vore bättre att komma ihåg, att varje album låser upp ett nytt minne av danserna jag och min bästa vän har dansat i hallar, bilar och sovrum. Ett eget rum, en oskuldsfull plats där danserna aldrig blir uttjatade, där texterna aldrig blir klyschiga och där man får bli sådär kär som man bara kan bli när man är elva, om och om igen. En plats som lovar evig barndom. Jag minns när jag grät i skolbiblioteket för att Harry Styles klippte av sitt hår, jag minns när min granne visade mig videos från den andra Sverigekonserten och jag kommer nu alltid att minnas när Liam Payne dog. Jag tänker på mamman i biofilmen som ska se sin son uppträda på Madison Square Garden för första gången, och gråter i merch-shoppen framför hans avbildning i kartong. Det är hennes favoritfrisyr på honom.

Mina tankar avbryts av musiken som spelas. Visst är den här låten ganska dålig ändå? Och nästa låt kommer jag att hoppa över för jag kan inte texten. Har jag fått ett mail om nästa tenta förresten? Jag tittar ut genom fönstret, löven har precis fallit från dem. När hände det?