ANTECKNINGAR FRÅN ETT SEMINARIUM. Att förändra (hur vi studerar) historien: En filosofisk utläggning

Kan historien förändras? Själva historien, så som den var och det som faktiskt hände (i korta ordalag: den historiska verkligheten) kommer inte nu i framtiden att förändras. Händelserna, så som de verkligen var, är oföränderliga. Däremot är det sätt vi tolkar och studerar historien, och de teorier och metoder vi använder oss av för att göra det, föränderliga, vilket gör att jag återigen ändå ställer mig frågan om historien kan förändras? Eller kanske rättare sagt: Kan vi som studerar historia också förändra den historia som har varit? Och vilken makt ger det i så fall oss?

Den lingvistiska vändning som skedde inom historiska studier kan sägas ha varit en del av den omtolkning av historien som har gjorts under de senaste decennierna. Denna omtolkning kan i sig ses som ett sätt att försöka förändra, om inte historien själv, synen på historia. Det ter sig vara en självklarhet att här nämna Michel Foucault även om jag vill vara noga med att belysa det som Gareth Stedman Jones tar upp i The Determinist Fix: Some Obstacles to the Further Development of the Linguistic Approach to History in the 1990s nämligen att den lingvistiska vändningen inte började med Foucault och likaväl inte är beroende av hans beskrivningar av den.

I och med lingvistikens inträde i historieforskningen föddes ett nytt sätt att se och tolka historia. Foucault nämner i Vetandets arkeologi att det främst är historikernas förändrade inställning till historiska dokument som gjort lingvistikens inträde möjlig. Historiska dokument studeras inte längre utifrån ett sanningsanspråk (att försöka komma fram till en historiskt objektiv sanning) och fokuset är inte längre att tolka hur väl ett dokument stämmer överens med den faktiska historien. Istället har det skett ett skifte där dokumentet studeras och tolkas utifrån dokumentet själv och vad det, genom språket, försöker säga oss om historien. Genom dokumentet, och dess diskurser, är historikerns främsta uppgift idag, enligt Foucault, att urskilja enheter, förhållanden, serier och sammanhang.

Den typ av diskursiv analys som Jan Blommaert och Chris Bulcaen tar upp i Critical Discourse Analysis kan delvis sägas följa denna nya typ av inriktning. De utgår från Ruth Wodak när de skriver att kritisk diskursanalys har som mål att analysera ”opaque as well as transparent structural relationships of dominance, discrimination, power and control as manifested in language” (Blommaert & Bulcaen 2000, s. 448). Den kritiska diskursanalysen används alltså främst för att studera de diskurser som genom språket går att finna i historiska dokument. Inom språkramen 1 studeras grammatiken, ordvalet, sammanhållningen, strukturen på texten, osv, allt som tillsammans bygger upp diskurserna.

I Introduction: Translation of Reinhart Koselleck’s ”Krise” in Geschichtliche Grundbegriffe tar Melvin Richter och Michaela W. Richter upp, utifrån Reinhart Kosellecks Krise, hur enskilda ord kan ha olika betydelser och innebörder. Ord som historiskt sätt kan ha betytt en sak behöver nödvändigtvis inte göra det idag. Frågan är då hur vi rättvist kan tolka ett ord, eller hela meningar för den delen, ur ett historiskt perspektiv? Kommer vi någonsin komma fram till en historisk ”sanning” där det som vi säger också är det som har sagts? Sara Mills tar i Discourse upp den problematik som också finns kring att översätta ett språk till ett annat (i den här betydelsen syftar hon på nationella språk, så som svenska och engelska). Till och med ordet ”diskurs” förlorar en del av sin mening när det översätts. Kan man då säga att en del av diskursen finns i det språk den produceras i? Kommer meningen och innebörden i en ”svensk” diskurs förloras om diskursen byter språk? Om så är fallet borde det finnas en stark anledning för svenska historiker att studera svensk historia och engelska historiker att studera engelsk historia, och så vidare. Det skulle också betyda att svenskar förstår svenska medan de aldrig helt till fullo kommer att förstå engelska. Och om man utgår från att en diskurs ”tillhör” det språk den produceras i kommer man oundvikligen fram till frågan om det ens finns en mening med att översätta historiskt källmaterial? Om svaret på det är ”nej” tar man bort möjligheterna att internationalisera historieforskning och att studera global historia, vilket Foucault till viss del förespråkar. Sammanhanget mellan diskurs och språk är, med detta sagt, varken tydligt eller lättöverskådligt.

Richter och Richter, som översatt Koselleck, är också noga med att poängtera, vilket Koselleck själv även är i Linguistic Change and the History of Events, att språket och de händelser som sker som en reaktion på språket (det som blir sagt) förändras i olika fart. Händelserna följer en utvecklingskurva medan språket följer en annan och i de flesta fall förändras språket mycket långsammare än händelsen i sig. Koselleck menar också att det språk som används kring en händelse kommer att skilja sig från själva händelsen. Språket borde därmed inte kunna vara en helt rättvis representation av den faktiska historien. Kontexten är i det här fallet även viktig. Två olika beskrivningar av en och samma händelse kan skilja sig åt utifrån de olika kontexter i vilka beskrivningarna har producerats. Textproducentens ställning till händelsen kan också ha kommit att påverka beskrivningen av händelsen, vilket flera av de nämnda textförfattarna påpekar är en del av produktionen av en diskurs. Olika samhällsställningar, kunskapsnivåer, avsikter, osv, kommer att skapa olika typer av diskurser med olika ändamål.

Jürgen Kocka föreslår i Comparison and Beyond att jämförelse är vägen att gå för att få fram det historiskt ”korrekta” i studiet av två texter som behandlar en och samma händelse men från olika synvinklar (detta gäller dock också två texter som behandlar vitt skilda händelser, även från olika tider i historien). Kanske främst förespråkar han komparativa studier när det kommer till att studera historia globalt. Han menar att det är genom att jämföra två texter som man kan skapa en distans mellan sig själv och texterna. Är det då också möjligt att genom den metoden kunna distansera sig från diskurser som man förespråkar eller ”tillhör” (eller kanske bara rent av har en bättre förståelse av) för att genom jämförandet bli mer objektiv i sin egen diskurstillhörighet? Är det också möjligt att genom att arbeta med två olika texter, med skilda diskurser, kunna ta avstånd från att reproducera de diskurser som går att finna i de olika texterna?

Något som varit ett genomgående tema på alla kursens seminarier har varit begreppen ”sanning” och ”verklighet”. Flera av författarna jag nämnt tar upp de två begreppen, ofta i relation till Foucault, men det är framför allt Foucault och Mills diskussioner kring begreppen som jag kommer fokusera på. Både Foucault och Mills är tydliga med att det är en skillnad mellan något som är verkligt (real) och något som är sant (true). Foucault menar att västerländska historiker länge varit fokuserade på att finna den ”sanna” historien och att de genom den ”sanna” historien på ett eller annat sätt också kommer finna en ”sann” diskurs. Sanning är dock, vilket Foucault förklarar, ett världsligt fenomen. Sanningen skapas av samhället, till viss del genom diskurser, och är inte något som ”ges” människan av högre makter eller naturliga lagar. Liksom diskurser är sanningen något som produceras i, och med hjälp av, samhället den kan appliceras på. Något som är sant behöver därmed inte vara verkligt. På ett liknande sätt skapas också kunskap i relation till det samhälle där den har sin verkan. Makt likaså.

Nu kommer jag att återvända till en av mina inledande frågor: Kan vi som studerar historia också förändra den historia som har varit? Svaret borde vara både ja och nej. Nej, det går inte att förändra det som har varit. Ja, den historia som historiker producerar formar människors uppfattning om historia, oavsett dess förankring i den verkliga historien. I det här fallet kanske det främst inte är historien som går att förändra utan människors uppfattning av historien. Historiker har ett sanningsanspråk när det kommer till historia men om vi utgår från Foucault behöver den sanningen inte bottna i något verkligt. Sanningen är sann för sanningens skull.

Och vilken makt ger det i så fall oss om vi är med och ”skapar” historien? Enligt Foucault står makt i relation till kunskap. All kunskap är resultatet av en maktkamp som är beroende av vem som får producera sanningen. Den som har ett sanningsanspråk, och som därmed får producera kunskap, 3 har även ett maktanspråk. Att producera historia borde därmed inte bara vara en utövning av makt utan det borde också vara en legitimering av den makten.