Bloody Genius

Jag vandrade gatan ner som så många gånger förr, irriterad på varenda person framför mig som gick för långsamt. Blev påmind om att de nog minsann kunde njuta mer av nuet än vad jag kan. Jag hade hörlurar i, som så många gånger förr, jag lyssnar nästan alltid på musik som slumpas från mina gillade låtar på Spotify. Ofta blir jag även irriterad på den dåliga musiken som jag lägger in så jag kan liksom inte fantisera om en annan tillvaro eller åtminstone min centrala medverkan i en musikvideo för jag måste hela tiden ta upp telefonen för att byta låt. Men den här dagen lät jag det rulla. Kanske var det solen, kanske var jag snart hemma.

Plötsligt spelades en låt som jag hört så många gånger förr, men som jag för första gången förstod vad den verkligen handlade om. Jag har gråtit till den på mitt flickrum många gånger när jag blivit ”hjärtekrossad”. Jag har kvar mascarafläckar på kuddfodral som inte försvinner i tvätten. Men med mitt nya perspektiv förstod jag ju att jag gråtit av helt fel anledning.

Natalie Imbruglias Torn från 1997. Den handlar om mens. Eller nej, den handlar om dagen innan mens. Den sista ödesmättade dagen där djup förtvivlan, själväckel, hat, skam och destruktivt beteende når sin kulmen för att förhoppningsvis försvinna så fort första blodsdroppen når trosan. Det kan vara så, att Imbruglia skrev texten under just den här dagen av cykeln, men tänkte att en låt om mens inte skulle gå hem hos kritikerna så hon fick det att framstå, med hjälp av små medel, som att det handlade om en man. Ett absolut genidrag tänkte jag uppspelt utan att veta om jag syftade till henne eller mig, och jag sprang hem för att berätta det här för min pojkvän. Han höll inte alls med. Dåligt val av publik kan jag känna i efterhand. Jag berättade för min bästa kompis som satte på låten och vi rullade tillslut på golvet med nya skrattvågor som utlöste varandra i takt med att textraderna tävlade i stafett. Ett absolut genidrag, tyckte min bästa vän. Hon syftade till mig. Är ni fortfarande inte övertygade?

I thought I saw a man brought to life

He was warm, he came around like he was dignified

He showed me what it was to cry

Det börjar förhållandevis svagt men jag tycker att det fungerar.

Well you couldn't be that man that I adored

You don't seem to know, or seem to care what your heart is for

I don't know him anymore

There's nothin' where he used to lie

Our conversation has run dry

That's what's goin' on

Nothing's fine, I'm torn

Nu måste du ändå höja ett ögonbryn. Refrängen kommer i alla fall att övertyga ateisten.

I'm all out of faith, this is how I feel

I'm cold and I am shamed

Lying naked on the floor

Illusion never changed

Into something real

I'm wide awake and I can see the perfect sky is torn

You're a little late I'm already torn

Det finns mycket att bryta ner i denna otroliga refräng, men jag tror inte att jag behöver förklara någonting för dig som någon gång haft mens, eller pms för den delen. Två saker står ut extra mycket för mig. Den kalla skamsna kroppen som har gett upp och vägrar resa sig från golvet. Kan inte resa sig från golvet. Allting är skit. Allting kommer att förbli skit. Varje gång går det över men varje gång tänker man att den här gången, den här gången går det inte över. Det andra är de två sista dramatiska raderna. Du kommer försent, jag är redan trasig. Uppriven, förkrossad, nära döden.

Så nästa gång den där dagen kommer, ska jag (och jag tycker att du också ska det) sätta på den här låten. Och kanske kommer jag att tro att det inte alltid kommer att kännas såhär när jag ligger där på golvet. Kall och skamsen, som jag gjort så många gånger förr.